det jobbigaste med att komma hem till vemdalen är att jag känner mig så ensam, så fruktansvärt ensam. jag är bara hemma, ingen att ungås med, mina bröder går i skolan och lägger sig tidigt, min mamma jobbar röven av sig så hon är aldrig hemma, mange är aldrig hemma heller och min pappa träffar jag aldrig. dock kommer jag alltid hem för att jobba, jobbar oftast kväll alltså till 21.30, jobbar jag dag så åker jag alltid till sveg efter jag slutat för där känner jag mig aldrig ensam. även fast jag kan va själv hemma o lägenheten så känns de aldrig ensamt där på samma sätt som här. men här är de så jävla jobbigt. tillexempel idag, börjar inte förens 4, men de enda ja gjort är att kolla på film, inne på 4:e filmen för idag. jag hade kunnat gjort något bra av den här dagen, men med vem då? själv? nä.. förut hade jag emil att vara med, hade även julia. emil flyttade till Borlänge i agusti, träffat honom en endaste gång sen dess. julia har skaffat pojkvän, träffat henne 2 gånger sen dess förutom på jobbet. de suger att känna sig ensam. det är de värsta som finns.
mått så himla bra dom senaste två veckorna men fan vad lite de krävs för att allt ska rasa igen. hade faktiskt glömt bort hur de känns att må så här på två små veckor men det gör lika ont varenda gång. när de är så här funkar inget, allt är åt helvete. och det värsta är att jag vet inte ens varför? varför tillåter jag mig själv att falla gång på gång?